Föreningsrådets historia
Föreningsrådet i Borås bildades 1972. Den första medlemsförteckningen tar upp 102 medlemsföreningar, varav 82 idrottsföreningar. Det fanns sedan tidigare ett Idrottsfrämjande (numera nedlagt) där stadens idrottsföreningar samarbetade. Detta uppfattades som en orättvisa av andra typer av föreningar när det gällde möjligheten att få kommunala bidrag. Därför togs initiativ till att skapa ett Föreningsråd. Men det allra första årsmötet avslöjade tydliga meningsskiljaktigheter mellan idrottsföreningarna och andra föreningar så man var tvungna att ajournera det. Nio månader senare gick det bättre!
 
Den viktigaste uppgiften var att bevaka föreningsbidragen och att inte alla skulle gå till idrotten. De stora idrottsföreningarna i staden var med från början, IF Elfsborg, Norrby IF (båda fotboll), Ymer (friidrott), Borås HC (ishockey) med flera. Styrelsen representerade förutom ordförande olika kategorier av medlemsorganisationer: idrott, kristna, scouter, invandrare, nykterhet, politiska, föreningar med över tusen (medlemmar) och övriga. Fyra ledamöter i den 13 personer starka styrelsen var fristående. Att ledamöterna skulle representera sin egen kategori av förening var viktigt från början.
 
Samarbete och diskussioner
I de första stadgarna betonas behovet av samarbete och diskussioner mellan föreningar och ”olika intresseinriktningar (kan) bidraga till större förståelse för kunskap om varandras arbete.” Man vill vara remissorgan och nå ut till ”de föreningslösa samt främja föreningsengagemang i nya bostadsområden”. (Föreningsrådet stadgar från 1972) Rådet ska utbilda föreningsledare och verka för att det skapas förenings- och samlingslokaler. Ändamålsparagrafen avslutas med att slå vakt om demokratins principer och verka för internationell kontakt och förståelse.
 
Alla föreningar som har fritids- och ungdomsverksamhet på sitt program välkomnas som medlemmar. Alltså inte bara de som får bidrag från kommunen. En sådan regel infördes senare, men 2017 ändrades stadgarna tillbaka så att alla föreningar är välkomna igen.
 
Ekonomin sköttes de första åren av ungdomsstyrelsen där rådet hade ett särskilt intäktskonto, men efter ett par år skaffades egna postgiro- och bankkonton. Redan från första början fanns det alltså starka band mellan kommunen och föreningsrådet. År 1973 föreslog rådet att en representant skulle få närvara vid Ungdomsstyrelsens sammanträden. Det avslogs, men styrelsen bjöd in rådets arbetsutskott till nästa sammanträde för att diskutera det fortsatta samarbetet. Samma år fick man igenom att arvoden skulle utgå till styrelsens ledamöter. Det får man inte längre.
 
Mycket aktiva år
De första årens verksamhetsberättelser präglas av att man betonar rådets stora betydelse som ett samarbetsorgan mellan föreningar och med kommunen inför den tidens stora frågor som till exempel handlade om SIA (Skolans Inre Arbete) och uppkomsten av storkommunen Borås 1974. Rådet utvecklade en omfattande verksamhet där man ordnade kurser, bland annat ledarutbildningar och i arkivkunskap. Man ordnade föreläsningar och varje år en föreningarnas dag i Boråsparken där föreningar kunde visa upp sin versamhet. Som mest hade rådet drygt 200 medlemsföreningar.
Det är nog ingen överdrift att konstatera att rådet haft en roll när det gäller att öka stödet till föreningslivet och komma med förslag om nya typer av bidrag och utmärkelser: Organisationsbidrag, administratörsbidrag, lokalbidrag, aktivitetsbidrag, arrangörsbidrag, anläggningsbidrag, ungdomsledarstipendium osv.
 
Den nära kopplingen till kommunen upplevdes inte som något problem och det är tidstypiskt. Att föreningarna, rådet och staden skulle ha täta band upplevdes som helt naturligt. Det här var en tid då den socialdemokratiska välfärdsstaten byggdes och skulle lösa alla problem.
Relationen tycks ändå inte enbart ha präglats av en symbios utan hade också inslag av röstbärande och ibland också kritik. Beroendet av stadens ekonomiska och administrativa stöd var ändå omfattande. På det viset är Föreningsrådet i Borås ett ganska typiskt exempel på den dubbla relationen till staden. Både beroende och röstbärande på en och samma gång i ett intrikat samspel.
Men rådets status och roll som en från början central paraplyorganisation i det lokala civilsamhället har förändrats. ”Jag tror att rådet hade en högre status förr. Det betydde mycket och hade en högre status. Då var det en instans att bolla med, men har lite grann tappat sitt existensberättigande.” (Per Jagemark, verksamhetschef på RF SISU Västra Götaland, telefonintervju 2020-10-08)

Professionalisering
Det som hänt i civilsamhället är samtidigt att vi fått en stark professionalisering både på den centrala och den lokala nivån som kan sägas ha skapat ”en förvaltningskultur – på bekostnad av en frivillighetskultur” (Civilsamhället klämt mellan stat och kapital, Lars Trägårdh m.fl, 2013). Detta har förändrat förhållandet mellan den centrala och lokala nivån liksom mellan stora och mindre föreningar som har att lita till enbart ideellt arbete. Samtidigt har också en ny typ av organisationer vuxit fram som består av en central nivå med anställda sakkunniga och driftiga ledare som inte är formella medlemsorganisationer utan bara har volontärer på den lokala nivån. Sådana organisationer förändrar möjligheterna till inflytande över organisationens policy och strategier. Ytterligare en ny typ är nätverket som inte alls är någon formell organisationen överhuvudtaget och därmed inte alls kan räkna med att vara representativ och få en röst i debatten på samma sätt som den traditionella medlemsorganisationen. Nätverk riskerar dessutom att bli relativt kortlivade.
 
År 1985 startade SISU sin verksamhet i Borås med en anställd, men man började med tiden ta över utbildningsverksamheten för idrottsföreningarna i staden. Därmed kan man säga att man tog över en av Föreningsrådets uppgifter. Sedan dess har det skett en omfattande professionalisering inte bara av SISU utan också av de stora fotbolls-, friidrotts-, ishockeyföreningarna med flera. SISU har gått från en till 16–18 anställda. IF Elfsborg, stadens största fotbollsförening, har från 1994 expanderat och har idag 15 anställda och så vidare. De stora idrottsföreningarna tenderar att ha sina egna kontakter med tjänstepersoner och politiker främst på Fritids- och folkhälsoförvaltningen och på andra håll. Deras resurser ökar medan små föreningar tvärtom brottas med att nyrekrytera engagerade medlemmar till styrelseuppdrag, kanske främst till posterna som ordförande och kassör. I forskningen talar man också om insider- och outsiderföreningar.
 
Källor:
Föreningsrådet i Borås 20 år, 1972–1992. Författare och redaktör Tord Rantakyrö.
Intervju med Tord Rantakyrö, september 2020
Intervju med Per Jagemark, verksamhetsledare på RF SISU